Midvinter i Tanzania =)

På midsommarafton fick vi följa med en kille som heter Hillary ut på out-reach-arbete. Vi blev hämtade kl 10 på morgonen och var inte hemma förrän efter 18. Det var en lång dag med mycket nya intryck.

Hillary arbetar i ett projekt inriktat på att ge stöd till familjer som drabbats av HIV. Hillary och hans kollega som är sjuksköterska åker ut i byar för att ge stöd i form av mat, social kontakt och utbildning. De följer upp hur de drabbade mår och arbetar i nära kontakt med sjukhusen och även skolor och lärare för att säkra barnens skolgång. De hjälper också familjer att komma på fötter igen genom att erbjuda mikrolån. Deras mål är att få personerna som drabbats att se att det finns ett liv att leva trots sjukdomen. Deras inriktning är barn, men eftersom det sällan bara är barnen som är drabbade arbetar de med hela familjer.

Alla kända HIV drabbade i Tanzania, får ett hälsokort av staten med information om var personen bor, ålder, vilken medicin personen tar, när medicineringen påbörjades, CD4 värden (vita blodkroppar och markör för hur långt sjukdomen kommit), samt datum för nästa sjukhusbesök. Kortet är personligt och gör det möjligt för den som drabbats att hämta ut medicin även på andra sjukhus och kliniker runt om i landet. I Tanzania finansieras HIV medicinering av staten, vilket är jättebra, men det finns fortfarande hinder i form av förnekelse, lång väg till närmsta sjukhus, generell stigmatisering, stress och undernäring.

Varje månad måste de som drabbats ta sig till ett sjukhus för att hämta ut sin medicin och det kan för många innebära en lång väg att gå till fots. Föräldrar som får reda på att deras barn har HIV kan fly fältet i full förnekelse i att de själva också är drabbade och andra familjer drabbas genom att de blir utfrysta på grund av dålig kunskap kring hur HIV sprids.

Under dagen besökte vi fyra familjer samt tre barn på en internatskola. Det vi möttes av var mycket olika. Alla hade drabbats olika hårt av sjukdomen, både fysiskt men också mentalt. Hos en del fanns en stark levnadsgnista med uppfinningsrikedom av alla dess slag, hos andra fanns ingen förälder närvarande och det tog en bra stund innan ens någon vuxen gick att få tag på. Området vi besökte skilde sig mycket från Moshi. Det var torrt och svårodlat. Husen var mycket små med våra ögon mätt, ofta bara ett rum, men flera av barnen visade stolta upp sina hem, vilket gav oss glädje i det hela. Oavsett hur de olika familjerna hade det, hade besöken en gemensam nämnare; alla blev jätteglada när vi kom dit. Bara det är ett bevis för att den här sortens arbete är viktigt, och kan leda till något gott.

Helgen spenderade vi i Marangu. Kommer lite bilder därifrån snart.

Hoppas ni alla haft en trevlig midsommarhelg.

/Katinka och Marie