Habari za jioni!

Habari za jioni / God kväll!

Våra fyra veckor på Upendo Dispensary är slut. De sista veckorna lyckades vi komma in i tempot "polepole"- ta det lugnt, ingen stress, "have a rest". Det var oftast lite mer patienter på förmiddagen och mindre på eftermiddagen. Patienterna kom bland annat med: symtom på malaria, för graviditetstest, uritära besvär, mag-tarmbesvär, luftrörsbesvär, hivtest, hudutslag, omläggning av sår (operationssår, olyckssår men även sår efter misshandel), borttagning av stygn eller för att få den ordinerade intramuskulära antibiotikainjektionen.

* En dag kom en man in, med ett väldigt stort finger, de sa var en abcess. Han lokalbedövades och sedan klippte en av sjuksköterskorna i hans finger med en sax (de verkade inte ha någon skalpell), vilket såg väldigt groteskt ut. Sedan började hon trycka ut varet för allt hon var värd, medan mannen svettades floder, klamrade sig fast vid henne i försök att inte skrika ut sina smärtor.
Detta var en av de gånger som våra kroppar reagerade, med förkänningar av illamående och svimningskänslor. Inte så mycket för sårets skull, utan för mannens smärta och sjuksköterskans obarmhärtiga behandling. Till råga på allt skrattade sjuksköterskan, vilket chockerade oss ännu mer. Vi har senare fått veta att skratt i dessa sammanhang är ett sätt att visa patienten att det inte är någon fara.

* En dag kom en kvinna in som skulle ta stygnen efter ett kejsarsnitt. Såret var inte läkt och efter borttagning av ca tre stygn, la de om såret och kvinnan fick komma tillbaka några dagar senare. Även då var såret inte läkt, enligt oss, men ändå togs alla stygn, något vi reagerade på, särskilt eftersom de inte har tillgång till någon kirurgtejp, utan endast la om med förband.

* Vi har funderat kring deras såromläggningar. Oftast vill vi hålla såren torra, medan de la förband som de blötat med antiseptiskt medel. Det kan bero på svårigheten att hålla det rent samt bristen på förband som håller bakterier ute. Deras förband består i princip av gasbinda och tejp.

* Laboratoriet består av ett bord där alla prover undersöktes med samma mikroskop, dvs. blodprov, urinprov och faecesprov. De olika proven preparerades på olika sätt innan de undersöktes och främst letade man efter tecken på infektion och parasiter. Handskar och ytdesinfektionsmedel användes sparsamt.
På förmiddagen när det var flera patienter samtidigt kände vi att det fanns stor risk för förväxling av prover då proverna inte märktes, något som är främmande för oss, då vi i Sverige blir lynchade om vi inte kontrollerar id eller märker rören i samband med provtagning.

* Praktiken på Upendo har gett oss en inblick i hur sjukvården på en mindre klinik kan se ut i Tanzania. Det har även varit lärorikt ur ett socialt och kulturellt perspektiv, vilket också i sin tur gett oss lite mer förståelse för varför sjukvården ser ut som den gör här.

Tiden utanför praktiken har vi spenderat på lite olika sätt. Hanna, vår svenska kontaktperson, har visat oss runt "sitt" Moshi, med tips och trix kring det mesta här! Vi har varit på en African Night, som anordnades av ett café/restaurang i stan, där vi åt tanzansk buffé (banansoppa, pilau (kryddat ris), vanligt ris, grillad kyckling, mchicha (spenatliknande), bönor, grytor, spagetti och chapati), såg uppträde av afrikansk sång och dans samt dansade själva till livemusik av olika slag. Vi har även provat Moshis nightlife, ett uteställe främst under stjärnorna där man förutom mat och dryck kunde köpa smycken!
Souvenirshopping har det också blivit, och Katinka kan snart öppna en egen örhängesshop!

Vi måste berätta om vår african baba (pappa) Alfred! Han är nog Moshis populäraste taxichafför- med all rätt! Man kan ringa honom när som helst och får alltid svaret "No problem, where are you my daughters?". Är han busy som han ofta är, skickar han en av sina vänner. Han tipsar oss om allt möjligt och berättar omtänksamt vad vi ska tänka på här men framför allt är han alltid glad, vänlig och får oss alltid att le! Så Alfred förgyller verkligen vår vistelse här med sitt genuint välkomnade sätt.
I helgen var vi inbjudna på middag hemma hos Alfred och hans familj, vilket var väldigt trevligt!

Två av våra lärare från Lunds universitet är här och hälsar på oss och de tre andra svenska tjejerna som går sommarkursen. Vi har bland annat varit ute och käkat, visat runt i Moshi och berättat om och diskuterat livet här.

Igår var vi med Hanna i byn Shimbwe, som ligger ca 15 km utanför Moshi, uppåt Kilimanjaro. Vi tog en dalla-dalla upp, vilket är en minibuss, som avgår när den e full, dvs. när man tryckt in ca 25-30 människor inklusive deras packning. Det var en skumpig resa och vi förundrades över att den ganska skrangliga bussen lyckades ta sig upp för vissa av de branta backarna trots dess tunga last. Vi besökte en vårdcentral där Hanna tidigare jobbat/volontärat (hon är sjuksköterska) och vandrade sedan vidare ut i djungeln för att ta oss till ett vattenfall. Det var otroligt vacker (och kuperad!) natur att vandra genom! Vi tyckte att vi bara gick längre och längre från bebodda områden, men bakom varje krön fanns antingen en bostad (av pinnar och lera) eller människor som brukade jorden. Vi fick se kaffeträd, mangoträd, avokadoträd, passionsfruktsträd och papayaträd. Vattenfallet var mäktigt! Vattnet var kallt, jag (Marie) doppade fötterna medan Katinka och Hanna tog ett dopp! Hanna berättade även mycket om den volontärorganisation hon jobbar för, om deras olika projekt och tanke med dessa. Att genomföra projekt som lokalbefolkningen vill delta i och som hjälper dem framåt till självförsörjande och oberoende. Väldigt intressant!

Usiku mwema/ Godnatt!

Marie & Katinka